Sveriges restriktiva abortlagar (reportage, Neo)

I USA är aborträtten kontroversiell och inskränkt, men i Sverige slår vi vakt om fri abort. Så ser fördomen ut.

I själva verket tycker amerikanska abortanhängare att Sveriges lagar är för restriktiva. För barn som föds för tidigt är Sverige ett av de bästa länderna. I dag är neonatalvården så effektiv att man kan rädda en del barn födda efter att graviditeten precis passerat vecka 22. Trots det finns inga nationella riktlinjer för vid vilken vecka livsuppehållande intensivvård sätts in.

När Ekot gjorde en rundringning 2009 visade det sig att det bara var två av sju universitetssjukhus som rutinmässigt gick in med livsuppehållande vård vid en så tidig födsel. I Uppsala och Umeå försöker man alltså rädda foster som bara några dagar tidigare hade kunnat aborteras, antingen av sociala skäl, eller medicinska som till exempel gomspalt eller Downs syndrom.

Den nuvarande svenska abortlagen trädde i kraft 1975, och slog fast kvinnors rätt till fri abort fram till vecka 18. Efter det kan man med Socialstyrelsens tillstånd göra abort fram till vecka 22.

De flesta – men inte alla – som ansöker om abort efter vecka 18 får ansökan godkänd. Runt en procent av alla aborter i Sverige utförs såpass sent i graviditeten, vilket 2010 innebar 450 genomförda aborter. Efter vecka 22 beviljas abort endast om fostret är så svårt skadat att det inte kan anses vara livsdugligt utanför livmodern.

Om moderns liv och hälsa är i fara i ett sent skede av graviditeten kan medicinskt ansvarig läkare besluta om att avbryta graviditeten med syfte att rädda både mamma och barn. I fall där man måste välja sätts mammans liv främst. Den svenska abortlagen har ett grundmurat politiskt stöd hos riksdagspartierna. Bara Sverigedemokraterna vill sänka gränsen till 12 veckor.

En vanlig tankefigur är att ställa upp det fria Sverige mot skräckexemplet USA, där konservativa religiösa krafter sägs styra abortlagarna. Men den amerikanska lagstiftningen är i vissa avseenden betydligt mer tillåtande än den svenska. Enligt Elisabeth Nash, som arbetar med reproduktiva rättigheter och lagstiftningsfrågor på amerikanska Guttmacher Institute, är den svenska policyn restriktiv.

– Åtminstone utifrån de krav som fastställts av Högsta domstolen i USA, eftersom Sverige sätter gränsen tidigare än livsduglighet. De amerikanska abortlagarna är en snårskog. Aborträtten vilar på utslaget från det berömda fallet Roe v Wade 1973. Advokaterna Linda Kaffe och Sarah Weddington företrädde Texas-servitrisen Norma McCorvey som ville göra abort, vilket då var förbjudet.

Hon blev ”Jane Roe”, det symboliska namnet valdes för att visa att frågan handlade om kvinnor som grupp. Högsta domstolen beslutade att delstaternas lagar mot abort stred mot principen om rätten till privatliv. Högsta domstolen har därefter slagit fast att aborter bara kan förbjudas på delstatsnivå om fostret kan överleva utanför kvinnans kropp, en gräns som inte är centralt fastställd men i praktiken ofta hamnar runt 24 veckor.

Efter det måste abort tillåtas om moderns liv eller hälsa är hotad. Delstaterna kan däremot införa restriktioner för hur en abort kan genomföras. Sjukförsäkrings-begränsningar, krav på vaginala och medicinskt omotiverade ultraljudsundersökningar för att se fostret, och föräldrars godkännande om kvinnan inte är myndig, är vanliga begränsningar i abortkritiska delstater. Flera stater har också infört så kallade trigger laws – lagar som omöjliggörs av dagens federala lagstiftning för att de begränsar aborträtten, men träder i kraft om Roe v Wade skulle upphävas.

På grund av den tudelade lagstiftningen skiljer sig både lagar och tillgänglighet åt mellan delstaterna. Ungefär hälften av de amerikanska kvinnorna som gjorde abort efter vecka 16 hade velat göra abort tidigare. De hindrades av att de inte hade råd, eller av att det saknades kliniker i närområdet. Åsikterna om aborträtten är mer jämnt fördelade i USA än i Sverige.

2011 sade sig 49 procent av amerikanerna vara pro-choice, medan 45 procent kallade sig pro-life. I Sverige är abortmotståndet marginellt, och företräds främst av katolska kyrkan och organisationen Ja till livet. Därför är också diskussionen kring aborter mer levande i USA, särskilt kring de sena aborterna.

Några av de mer framträdande opinionsbildarna mot sena aborter i USA är så kallade abortöverlevare, som Gianna Jessen, vars biologiska mor 1977 ville göra en abort efter sju och en halv månads graviditet. Den misslyckades, och Gianna överlevde. I ett annat känt fall från Tyskland 1997 överlevde en pojke med Downs syndrom en abort i vecka 25. Det är två av flera extrema exempel, som tydligt illustrerar att det som kallas sena aborter är en fråga med nyanser.

Det som väcker allra starkast känslor i USA är annars så kallad partial birth, delfödselabort. Vanligtvis avses en ovanlig abortmetod som utförs sent i graviditeten, ofta runt sjätte månaden. Med denna metod föds det levande fostret fram utan att helt lämna kvinnans kropp, huvudet punkteras och hjärnsubstansen sugs ut så att skallen kollapsar.

Enligt American Medical Association är metoden aldrig medicinskt motiverad. I den amerikanska debatten har det hävdats att metoden bara har använts i akuta fall eftersom den är det säkraste tillvägagångssättet. Andra har menat att metoden har använts oftare, och även på friska foster och kvinnor.

Metoden förbjöds i USA 2003 av president George W Bush. Den används inte i Sverige och det saknas statistik över förekomsten i Kanada. Andra liknande sätt att göra sena aborter på fortfarande är dock fortfarande lagliga. Ändå fortsätter den infekterade debatten. Delvis för att termen partial birth är politisk, inte medicinsk, och ofta används synonymt med sena aborter överlag.

Men varför försvarar många abortanhängare i USA även en medicinskt och moraliskt tveksam metod som delfödselabort? En mer principiell invändning är att vilken metod som ska användas är en fråga mellan kvinnan och hennes läkare. I det mötet finns inte plats för strikta lagar och påstridig moral.

Ett annat argument är att ett förbud mot denna metod öppnar för fler förbud, bland annat genom otydliga och generella formuleringar, vilket ytterligare kan hota tillgången på säkra och tidiga aborter.

– Vissa människor hävdar att det federala förbudet bara var en isolerad insats som syftar till en viss medicinsk åtgärd, och att det inte ingår i en samlad insats för att rulla tillbaka de amerikanska kvinnornas hårt vunna rättigheter. Det antagandet är felaktigt, kommenterade den blivande presidenten Barack Obama förbudet i ett tal inför organisationen Planned Parenthood i juli 2007.

Förbudet mot abortmetoden nådde också svenska medier. Under rubriken Bush inskränker kvinnans rätt skrev tidningen ETC 29 oktober 2003:

”Hädanefter är det förbjudet med så kallad ’partial-birth abortion’, ett ingrepp som sker sent under graviditeten. Republikanerna har drivit förbudslinjen genom att frossa i medicinska detaljer, som att fostrets huvud krossas. De har framställt dessa aborter som barbariska och onödiga. Rena lögner, menar flera människorättsgrupper som vill att sådana aborter även i fortsättningen ska vara tillåtna.”

I RFSU:s tidning Ottar rapport kunde man i mars 2006 under rubriken USA trappar upp kriget mot kvinnorna läsa: ”George W Bush kallar metoden för en ’avskyvärd praktik’. Av läkare beskrivs den däremot som det säkraste sättet att rädda en gravid kvinna, vars liv hotas av hjärtsjukdomar, högt blodtryck eller cancer.”

Om beskrivningen stämmer skulle det betyda att amerikanska läkare före förbudet hade möjlighet att tillämpa den allra bästa metoden för att avsluta en långt gången graviditet hos en sjuk kvinna, medan vi i Sverige använder mer osäkra metoder. Klart är i alla fall att när svensk press rapporterar om att aborträtten sätts ur spel i USA, kan det röra sig om aborter som inte heller hade tillåtits i Sverige och om kritik som hade betraktats som rimlig även här.

Även i Kanada finns kritiker av den svenska abortlagstiftningen. Joyce Arthur från Abortion Rights Coalition of Canada (ARCC), tycker att det borde vara upp till den enskilde läkaren och patienten att avgöra om en abort är lämplig, oavsett anledning. Så fungerar det i Kanada.

– Den svenska lagen är för restriktiv. Att införa lagar gällande medicinska praktiker är fullständigt opassande. Dessutom är majoriteten av de sena aborterna nödvändiga på grund av allvarliga fosterskador. Det är grymt, omänskligt och ett nedvärderande sätt att behandla kvinnor att tvinga dem att bära foster som kommer att bli svårt funktionshindrade, menar hon.

I Kanada, där ARCC verkar, ser det annorlunda ut än både i USA och i Sverige. Sedan 1988 saknas nämligen lagstiftning helt, vilket är mycket ovanligt internationellt sett. Tillgången på sjukhus och kliniker som utför aborter varierar dock kraftigt över landet.

I både Kanada och USA förekommer våld, hot och trakasserier mot läkare som utför aborter, i synnerhet sena aborter, vilket har negativ inverkan på tillgängligheten. Det förekommer att kanadensiska kvinnor skickas över gränsen till någon av de amerikanska klinikerna för att genomgå en sen abort.

Joyce Arthur tycker inte att det behövs några centrala lagar för att reglera abort.

– På samma sätt som det inte behövs några lagar för att reglera blindtarmsoperationer. Kanada har inte haft några lagar om abort sedan 1988, och vi har bevisat att de är helt onödiga. Abortvännerna i Sverige är inte så tillåtande.

RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér tillhör aborträttens främsta tillskyndare i Sverige, men hon vill inte kännas vid några problem med den svenska abortlagstiftningen.

Varför inte göra som i Kanada, och avskaffa lagstiftningen helt?

– RFSU stöder den svenska lagen i sin helhet, alltså också att det finns en period där experter bedömer om abort ska få göras, och att gränsen går vid livsduglighet. Vi tycker inte att läkare ska få besluta om aborter som görs efter den gränsen. Stina Svensson, talesperson för Feministiskt initiativ, är inne på samma linje.

– Den svenska lagstiftningen är bra. Utan lagstiftning får vi en vinklad och godtycklig sjukvård samt aborträtt, menar hon.

Jenny Sonesson, folkpartist och aktiv i kvinnoförbundet Liberala kvinnor, anser dock att den svenska abortlagen är för restriktiv, något hon har egen erfarenhet av. Hösten 2011 fick hon och hennes make beskedet att barnet de väntade hade ett stort ryggmärgsbråck och hjärnskador, och i samråd med läkare beslutade de om abort.

– Det var ett fruktansvärt beslut. Och jag trodde att det skulle gå fort att få vård. Men väntetiden var närmare två veckor. Två veckor! Då skulle jag vara i vecka 19. Efter påstötningar gick det att ordna en vårdplats efter en vecka och ingreppet gjordes med bara en dags marginal för den fria aborten.

– Det var viktigt i min läkningsprocess att det var jag själv, och inte staten i form av Socialstyrelsen, som fattade beslutet om min kropp och mitt liv, säger Jenny Sonesson, som understryker att det är fysiskt plågsamt att göra en sen abort och ingenting som görs lättvindigt.

Vissa allvarliga fosterskador går inte att upptäcka förrän graviditeten närmar sig tidsgränsen för den fria aborten, vilket enligt Sonesson talar för att gränsen borde utökas med en eller två veckor

– I ljuset av min erfarenhet anser jag att lagstiftningen är för snäv. Om vi ska diskutera den fria aborten behöver vi även våga diskutera den svåra frågan om fosterdiagnostik. Gränsen för fri abort borde utökas något. Jag har gravida vänner som fick tid för första ultraljud när gränsen för fri abort var passerad.

Den nordamerikanska abort-debatten är intressant även för oss i Sverige. Kontroverserna kring sena aborter och tvivelaktiga metoder visar att svenska abortanhängare försvarar en abortlagstiftning som i många fall är mer konservativ än den amerikanska, och långt ifrån Kanadas icke-lagar.

Å andra sidan är många abortmotståndare tveksamma till att förbjuda aborter helt. Trots detta debatteras abort som om det vore en fråga om alldeles självklara rättigheter till frihet eller liv. Hur rätten till abort ska utformas är inte alltid så självklart som det kan låta. Veckogränserna är exempelvis inte självskrivna.

Oavsett hur man förhåller sig till abortfrågan går dagens gränser att ifrågasätta. Liksom den svenska självbilden av en abortlagstiftning som inte alls är så fri som den framställs. För nordamerikanska pro-choice-anhängare framstår den snarare som restriktiv och människofientlig.

Publicerad i Neo 3/2012