Rollspelarna – de övergivnas armé (reportage, Rocky)

”Den demokratiska människosynen lyser praktiskt taget helt med sin frånvaro i dessa rollspel. Miljön är en mörk, kärlekslös framtidsvärld med droger, satanism, kannibalism och perverterad sexualitet som ingredienser.”
Orden är tagna ur en riksdagsmotion från 1994, skriven av två bekymrade socialdemokrater med örat mot samtiden. De föreslog att statsbidraget till organisationer som sysslar med rollspel skulle slopas och att pengarna  i stället skulle avsättas till Ungdomsstyrelsen för genomförandet av  informationskampanjer om rollspelens ”möjligheter och  begränsningar”.

Förslaget berörde i huvudsak Sverok, Sveriges roll- och konfliktspelsförbund, ett av landets största ungdomsförbund. Vid samma tidpunkt skrev en kristdemokratisk riksdagsledamot att problemen med mobbning i skolan späddes på av rollspel. Ett antal mord och självmord kopplades ihop med att de inblandade hade ägnat sig åt rollspel, och så sent som 2003 uttalade sig en läkare om att rollspel borde förbjudas, efter att ha varit i kontakt med patienter vars anhöriga farit illa.

Det är svårt att förena den synen med hur det ser ut på Gothcon, Sveriges äldsta spelkonvent, som arrangeras årligen på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Här samlas människor som gillar roll-, bräd-, figur- och kortspel för att spela tillsammans, och här träffar jag Erik Toshach, som har rollspelat i 27 av sina 37 år. Till Gothcon kommer han varje år, framför allt för att spela olika friformsscenarion utan regelverk.

– På många sätt är det den häftigaste spelupplevelsen, säger Erik. Annars tillhör rollspelet Dungeons & Dragons, vars första utgåva kom 1974, hans favoriter.

Debatten om eventuella skadeverkningar blossade upp under 1980-talet, när rollspelen fick fäste bland svenska ungdomar. Den numera ökända boken De övergivnas armé – En bok om rollspel, av Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt, utkom 1997. Redan när det begav sig fick boken utstå hård kritik, men den är kanske det mest välbevarade exemplet på hur det kunde låta när en ungdomskultur diskuterades i mitten av 90-talet.

Författarna drar vildsinta paralleller till högerextremism och oroar sig för att rollspelarna med förvärvade kunskaper från spelen ska kunna utvecklas till en radikal, militant och samhällsomstörtande grupp.

Utanför Hvitfeldtska slåss några med skumgummisvärd, så kallade boffervapen, och i aulan pågår den klassiska auktionen, där bland annat rollspel, böcker, brädspel och lajvrekvisita byter ägare. I skolans matsal är det stimmigt, folk köar till maten och några sitter och spelar kortspelet Magic: The Gathering. På anslagstavlor söker spelgrupper deltagare.

Åldersspannet på Gothcon är stort, flera generationer rollspelare besöker konventet. Här syns bland annat Mikael Börjesson, 54 år, som under sent 70-tal importerade och sålde rollspel till den svenska marknaden och även var den som översatte Dungeons & Dragons till svenska. Samma spel spelas fortfarande av den nästan 30 år yngre Adam Cwejman, en av Eriks spelkompisar, som har bråttom till auktionen.

Idag minns man 80- och 90-talens debatter som utslag av moralpanik, i paritet med videovåldsrädslan, och ett löjets skimmer har lagt sig över hela historien. Den oroliga vuxenvärlden hade ännu inte behövt ta ställning till Facebook-mobbning, mobilfilmer med övergrepp och World of Warcraft. Så hur gick det för ”de övergivnas armé”, de många unga som lade ansenlig tid på att fantisera ihop alla möjliga tänkbara scenarion tillsammans?

Martin Halldin är 34 år och började spela rollspel runt 1991. Han minns hur en del debattörer använde sig av svepande formuleringar som i princip pekade ut alla rollspelare som potentiella mördare. Martin och hans vänner skrattade åt det.

–  Herregud, vi var ju de mest timida kidsen i stan. Det värsta som kunde hända var att vi satt uppe och spelade så länge att vi försov oss till skolan dagen efter. Jag minns till och med att någon flyttade på sig på bussen en gång när jag satt och läste regelboken till Kult.

Nuförtiden spelar inte Martin längre, men han tänker ofta att han skulle vilja. Hans spelgrupp splittrades när gymnasiet tog slut och utbildning, jobb och relationer tog över tillvaron.

Jag träffar Erik Toshach igen några veckor efter Gothcon. Vi sitter i det gamla pojkrummet hemma hos hans föräldrar i Kålltorp i Göteborg. På bordet ligger pärmar fulla med handskissade kartor från de tillfällen han har varit spelledare. På väggen sitter en annan karta och i ett hörn ligger ett exemplar av speltidningen Fenix och skräpar. Han märkte knappt av rädslan för rollspelandets effekter under 90-talet och spelar med samma personer som han spelade med i 14-årsåldern. Han tycker fortfarande att det är lika roligt.

– Man kan inte vinna något på att spela rollspel, det finns ingen status. Det är väldigt kreativt och samtidigt helt opretentiöst. I rollspelet finns bara rollspelare. På det sättet är det oerhört demokratiskt. Om en person sitter och surar är det kört, då blir det inte kul.

Idag låter riksdagsmotionerna, de få som alls berör ämnet, annorlunda. 2010 skrev en kristdemokratisk ledamot i positiva ordalag om rollspel, lajv och brädspel och spelens deltagarkultur, och för några år sedan fylldes tidningarna med artiklar om att den klassiska nörden nu blivit cool. Att det som tidigare orsakat ett utanförskap nu gav ett innanförskap.

– Rollspel har alltid haft och har fortfarande en töntstämpel. Jag vet folk som har spelat i 20 år som ännu helst håller det hemligt för icke-rollpelare, säger Erik, som tror att det håller på att förändras i och med en allmän kulturell tendens att det som varit nördigt och töntigt blivit hippt.

– Nuförtiden möts man sällan med samma skepticism av icke-nördar, säger Sara Pertmann, som är 36 år gammal och har spelat sedan 13-årsåldern. Bäst tycker hon om friformsspel och Cthulhu-äventyr.

Rollspel kräver både engagemang och tid. En session tar många timmar i anspråk och kräver noggrann planering med spelgruppen. Sara spelar rollspel en eller två gånger i månaden. Och det finns flera anledningar till att hon fortsätter.

– Innan jag fick barn insåg jag att alla män jag känner har fasta organiserade hobbies som många kvinnor i min ålder saknar. Jag ville ha ett fast hobbysammanhang som inte bara var att pyssla hos någon polare. Sedan jag fick barn har det känts extra viktigt.

Fortfarande är det många som håller rollspelen vid liv, men de är färre idag. Spelarnas medelålder blir allt högre. För många finns det få skäl att sitta i tio timmar och rulla tärningar när man kan logga in på ett spel som World of Warcraft och spela direkt. Dagens unga har tillgång till en mångfald av lättillgänglig underhållning som konkurrerar om tid och uppmärksamhet. De svenska företagen som gör rollspel har blivit färre. I Fenix såväl som i Sveroks tidning Signaler har artiklar siat om rollspelens död, vilket har lett till många, och långa, diskussioner på bloggar. En del menar att oron är överdriven och att rollspelens livskraft inte ska mätas i kommersiella termer.

Andra definierar ett antal problem som faktiskt skulle kunna hota rollspelens framtid. Nyrekryteringen av spelare går trögt och spelandet kräver vänner som har både kunskapen, viljan och tiden att engagera sig. Där Örnstedt och Sjöstedt såg en latent armé på mellan 100 000 och 200 000 rollspelare, verkar de faktiska rollspelarna oroa sig för att återväxten av tärningsrullande entusiaster går trögt.

Sara Pertmann tror inte att risken för att rollspelen dör ut är överhängande.

–  Det är en subkultur och sådana är rätt seglivade. Människor har behov av möten, rollspel är ett utmärkt sätt att mötas. Jag hoppas att min dotter vill spela när hon blir äldre.

Erik har redan invigt sina barn i rollspel. Han spelar med sin sambo Karin och de två barnen, och det är ett gammalt Drakar och demoner från 1984 som gäller. Inspirationen från Tolkiens värld är tydlig i spelet: med alver, dvärgar och bistra människor. Särskilt den nioåriga dottern tycker att det är väldigt roligt.

Eriks spelkompis Adam Cwejman är av en dystrare uppfattning.

–  Jag skulle säga att Erik som exempel är undantag. Han har verkligen hållit igång under åren och arbetar för att få med nytt folk. Men det vanliga är ju att grupper så sakteliga dör av. De nya är få.

Han säger att bärs, brudar och datorspel ersatte rollspelen för många när han var i 18-årsåldern. Det var först senare som han och hans vänner återvände.

– Man inser vad det var man blev så förälskad i som barn. Att spela rollspel är som att behålla det bästa från sin barndom och samtidigt utveckla hobbyn. Det är synd att inte fler får uppleva det.

Publicerad i Rocky 4/2012