Naket förakt (kultur, GP)

“Här går jag. Klassisk white trash kan inte andas efter en backe. Det är väl det benämningen går ut på egentligen. Otränad och flåsar efter en liten uppförsbacke och det första man gör är att tända en cigg.”

Så säger en av personerna som intervjuas i Dom kallar oss white trash, en ny radiodokumentärserie i tre delar. Via internet har Mia Blomgren, skicklig dokumentärmakare på Sveriges radio,  funnit en plats som beskrivs som “den mest white trash-täta i landet”, vilken får man aldrig veta. Hon åker dit och pratar med människorna som bor där. Om deras drömmar, om deras liv och hur de ser på att folk kallar dem ”white trash”, eller vitt slödder. I stället för att tala om dem talar hon med dem, samt ger dem utrymme att själva formulera sig i Sveriges radios finkanal.

Vad innebär ”white trash”? Blomgren svarar inte på det själv. Med sig till det anonyma bostadsområdet har hon en av många beskrivningar som hon har hittat på nätforum. Den innehåller markörer som svanktatueringar, rökning, prydnadsfigurer i bokhyllan och att vara ung förälder. Utifrån bland annat detta  navigerar de intervjuade mellan identiteter, stereotyper och fördomar. För vad “white trash” är finns det ingen samstämmighet kring. Det är ett importerat begrepp ämnat att markera socialt och kulturellt avstånd, genom vilket arbetarklass, fattiga, arbetslösa och outbildade tillskrivs särskilda attribut. Alla anses dock vita.

Det är attityder som har funnits i Sverige länge, men de är nu insvepta i en historielös amerikansk språkdräkt. ”White trash” kräver ingen solidaritet av betraktaren, och kan användas utan särskilt mycket repressalier från omgivningen. Begreppet är i dag etablerat nog för att bli svensk igenkänningsradio.

När jag pratar med vänner som identifierar sig själva, sin bakgrund eller sin familj som ”white trash” berättar de om en genomgående känsla av att vara en b-människa på grund av var och hur de växte upp.
– Det var fult att vara från Hässelby. Jag hade ingen förklaringsram att falla in i. Att invandrade bor i fulförtort förklaras med diskriminering och allt möjligt. En vit svensk som bor där bara måste det vara något fel på, säger Anna Svensson, numera bosatt i Malmö.

Och attributen, symbolerna, återkommer gång på gång.

– Jag hade bristande popkulturell kompetens och fluffig dunjacka. Jag fick inte höra Nationalteatern som barn till exempel. Det var en massa sådana referenser som jag inte kunde. Men just Nationalteatern har fastnat för att det liksom är finvänster, i alla fall numera.
Hon menar att medan arbetarklassen gärna försvaras och idealiseras, är white trash ett tillåtet sätt, för dem med mer medel och framför allt bättre smak, att ta avstånd.

På samma sätt låter det i Dom kallar oss white trash. Äldre män med långa skägg säger att de kallas vitt slödder för att de sitter på bänkar om dagarna, en kvinna i 60-årsåldern pratar om foppatofflor och hundar, den 30-åriga kvinnan som raljerar kring sin dåliga kondition. En ung kille sitter och pekar ut vilka som är white trash. Själv är han det inte, för han har lägenhet och jobb, menar han. Det pekande fingret markerar distansen.

Blomgrens hantverk kännetecknas av ett särskilt förhållningssätt. Hon är rak, hon ställer jobbiga frågor, vänder på resonemang och ifrågasätter, samtidigt som hon aldrig tummar på respekten för dem hon intervjuar. Så kommer hon, och lyssnarna, nära – och får ta del av berättelser som kanske inte hade nått ut annars. Hon gör dokumentär av vardagen och visar på fenomen utan att skriva någon på näsan. Människorna i programmet förhåller sig till stämpeln, men det är andra som sätter den på dem – de har inte valt själva.

De strukturellt underordnade vita är det okej att driva med och göra listor över. De har ju fel åsikter, fel kläder och fel möbler. Bidrag, fetma, mjukisbyxor. Men Blomgren lyckas med enkelhet rasera schablonerna, i stället rör hon sig i gråzonerna. Personerna hon möter öppnar sina hjärtan och delar med sig. De blir komplexa människor i stället för slarviga stereotyper.

Det är i mötet med kritiken mot ”white trash” som självmedvetenheten tycks uppstå. När vitheten tycks vara frikortet för omgivningen att öppet ge uttryck för förakt baserat på klass, pengar, utseende och bostadsort.

– Jag lärde mig att skämmas, säger Anna. Men vi flyttade och jag lärde mig allt det där med Nationalteatern. Nyckeln ligger i ordet. Smuts som är vitt. Vita som lever på ett sätt som bara är okej för “blattar”. Vilket säger en hel del om synen på samhälle och integration.

Dom kallar oss white trash ger inga svar. Men det är radio som väcker frågor. Varför har det blivit både vanligt och riskfritt att peka på det så kallade slöddret och hånskratta? Är det hånets tvål som ska tvaga Lort-Sverige rent, och folkhemsnationalismen som går igen? Ordet tattare som återkommit i ny, engelskspråkig kostym? Som ett sätt att markera sin egen position i den sociala rangordningen, som så många gånger tidigare gentemot de nedanför, har det blivit en del av det svenska språket.

Publicerad i Göteborgs-Posten 120821