Matpaket och textad predikan (reportage, Auris)

Det är söndagsmässa i den katolska kyrkan St. Francis Xavier, i San Francisco på den amerikanska västkusten. Här huserar St. Benedict Parish for the deaf, en församling som består av döva, hörselskadade och deras anhöriga.

Den lilla kyrkan på hörnet där Octavia street korsar Pine street är full av folk, några dagar innan Thanksgiving. Pensionärer sitter bredvid barnfamiljer och en och annan eftersläntrare fyller på i bänkraderna.

Predikan, bön och meddelanden framförs på teckenspråk, medan tolken Randy översätter i mikrofon för den hörande delen av besökarna. Dessutom används en textskärm, placerad bakom prästen, för att alla ska kunna hänga med. Några har kört i två timmar för att kunna delta. St. Benedict Parish for the deaf är en av fyra katolska församlingar i hela landet som främst riktar sig till döva och hörselskadade.

Det märks att det inte är långt kvar till en av de största amerikanska högtiderna – tacksägelsen. Prästen tackar för församlingens gåvor, och flera får komma fram och visa hur de har bidragit på olika sätt. Kyrkan ägnar sig nämligen inte bara åt dop, bröllop och mässor, utan också åt ett omfattande socialt arbete. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot många amerikaner; en del av församlingsmedlemmarna har inte råd att köpa högtidsmat.

Fader Paul föddes i Uganda och kom till USA i början av 2000-talet. Han säger att det som döv inte var helt lätt att få utbilda sig till präst. Det krävdes bestämdhet och några års arbete gentemot en seg kyrkohierarki för att skapa medvetenhet och därmed kunna nå målet.

– Man kan inte förvänta sig att alla ska veta allt. Men i USA lutar vi oss inte bara tillbaka och väntar på att någonting ska hända. Ibland måste man ta strid för sin rätt.

Han berättar att det ofta är svårt att bekosta hörapparater åt dem som inte har råd själva.  Förutsättningarna för att få hjälp ser olika ut beroende på var man bor och på hur stora behoven bedöms vara. Ibland betalar staten, andra gånger krävs privat finansiering. Också här går kyrkan in och försöker hjälpa, om inte ekonomiskt så i alla fall genom att hitta organisationer eller personer som kan göra det. Men frågan om hörselhjälp är infekterad, och delar de berörda i två läger, i synnerhet när det gäller barn med nedsatt hörsel. En del menar att implantat, ibland också hörselapparater, cementerar bilden av nedsatt hörsel och dövhet som handikapp, och att fokus snarare borde ligga på att utveckla barnens teckenspråk.  Den livliga diskussionen om normer och språk kring hörande förs både i den större gruppen hörselskadade och inom kyrkan.

– Jag försöker att vara balanserad, men vi vill gärna komma ifrån det enögda medicinska perspektivet på hörsel, säger fader Paul, som vill se teckenspråk som ett mer framträdande alternativ. Han återkommer ofta till ”the deaf communty”, det större sammanhang av döva och teckenspråkstalare som hans kyrka är en del av.

En annan viktig del av kyrkans verksamhet är tolkhjälpen, som ofta är nödvändig för att döva och deras familjer ska kunna ta del av samhället på samma villkor som andra. Man försöker också hitta individuellt anpassade lösningar i de fall där teckenspråket inte är en självklarhet.

Det är en brokig skara människor som besöker kyrkan. De arbetar, studerar, är hemmaföräldrar och pensionärer. Det de alla har gemensamt är den katolska tron, och det är många som på olika sätt arbetar ideellt i församlingen.

I källaren har de efter gudstjänsten samlats för att dricka kaffe, småprata och administrera utdelningen av matkassarna. Den sociala gemenskapen är påtaglig. Här byggs också varaktiga kärleksrelationer.

–       Du måste prata med min fru, säger Victor Lampe och presenterar mig för hustrun Jane. Hon är mycket pratglad, och berättar om både sitt långa liv och församlingen, som hon har varit engagerad i under många år. Victor och Randy turas om att fylla i luckorna när hon läser på mina läppar. Jane berättar att hon föddes hörande och efter en period med successivt försämrad hörsel blev döv 1962. Hennes make Victor är hörande och de har varit gifta i drygt 40 år. Teckenspråk behärskade han sedan tidigare. Det är paret Lampe som ansvarar för matkassarna. Medan vi pratar kommer människor och hämtar sina kassar, under glada tillrop från Jane.

Hon blir avbruten av Don Baer, 83 år, som vill visa mig runt i lokalerna. Liksom Victor är han gift med en döv kvinna och han har sex barn varav tre är döva, berättar han medan han pekar på ledstänger och liftar för rullstolsburna. Han har länge haft rollen som vaktmästare i församlingen.

– Nu när jag har blivit gammal tar vi in entreprenörer, men jag håller fortfarande koll på säkerheten, säger han. Framför allt är han stolt över de renoveringsarbeten han själv har stått för.

St. Francis Xavier är mer än en kyrkobyggnad. Förutom den religiösa gemenskapen finns det starka band mellan församlingsmedlemmarna, som utgör ett skyddsnät när det stora samhället inte räcker till.

– Happy Thanksgiving, säger Jane, och återgår till att packa en kasse full med mat åt en barnfamilj.

Publicerad i Auris 1/2012