”Du kan väl knäcka extra lite svart? Som gigolo.” (reportage, ETC)

Att vara man i ett kvinnodominerat yrke har både för- och nackdelar. Här berättar män som arbetar inom vården om sina erfarenheter av såväl omotiverat beröm som att utsättas för sexuella anspelningar.

1949 påbörjade Sveriges första manliga sjuksköterska sin utbildning på S:t Eriks sjuksköterskeutbildning i Stockholm. I grannlandet Danmark antogs 1951 sju män till Rigshospitalets Sygeplejeskole. Det var bristen på sjuksköterskor som gjorde att utbildningen för manliga sjuksköterskor alls kom till skott. Till en början fick studenterna enbart arbeta med manliga patienter. Motståndet mot att manliga sjuksköterskor skulle arbeta med kvinnliga patienter var stort och kom främst från andra män, läkare och fackfolk. Uppfattningen var att de saknade för yrket viktiga karaktärsdrag, som den för kvinnor så naturliga förmågan att måna om och känna omsorg för patienterna.

Idag utgör män runt nio procent av medlemmarna i Vårdförbundet, som organiserar bland annat barnmorskor och sjuksköterskor.

För en tid sedan intervjuade jag ett antal unga män om deras arbeten i kvinnodominerade vårdyrken. Detta efter att jag själv hade arbetat som vårdbiträde och sett hur de mycket få jämnåriga männen behandlades jämfört med den stora gruppen kvinnor med samma arbetsuppgifter. De betraktades som mycket duktiga när de skötte basala och enkla sysslor, men ofta fick de andra uppgifter. Det skapades även en sexualiserad jargong kring dem, som både kollegor och chefer deltog i.

När jag intervjuade Tomas Sandegård första gången var han 27 år och arbetade som sjuksköterska på en avdelning med fem män och 17 kvinnor. I sin yrkeskategori var han ensam man. Han sade sig märka av sin ålder ofta:

– En del äldre kvinnlig personal ser lite på en som deras son eller liknande och man behandlas i vissa fall därefter, ”nä men inte ska väl du” eller ”vill du inte ha en liten smörgås, du ser lite tunn ut i hullet”.

Per var 25 år och sjuksköterska, och jobbade på en avdelning där tio procent av de anställda var män. Liksom Tomas vittnade han om att betraktas som en ung och något inkompetent sjuksköterska:

– Många kvinnor på avdelningen har barn som är lika gamla som jag. Jag upplever ibland en kindnypningsattityd. Gör man vid ett tillfälle fel eller inte förstår så är man söt och liten.

Jonas, 25 år vid intervjun, jobbade med habilitering för autistiska barn. Han var den ende man som jobbade dagtid på arbetsplatsen, och de flesta av hans arbetskamrater var kvinnor mellan 40 och 50 år.

– Det ställs inte lika höga krav på mig som på tjejer. Det ställs högre krav ju äldre en person är. Men det absolut avgörande verkar vara vilket kön en person har. Jämnåriga arbetskamrater av motsatt kön har högre krav på sig från de äldre och från cheferna. Som kille slipper jag lättare undan.

Jonas tog också upp en annan företeelse: Sexuella anspelningar och skämt, av det slag som vanligtvis anses opassande när de riktas från man till kvinna, var inget ovanligt.

– Jag har då jag beklagade mig över min prekära ekonomiska situation fått förslaget att prostituera mig. ”Du kan väl knäcka extra lite svart? Som gigolo.”

– Bland annat har det sagts att jag borde vara nakenmodell och hänga upp mina nakenbilder på jobbet. Vid flera tillfällen när jag har varit trevlig mot kvinnliga patienter har kollegerna kommit och sagt åt mig att sluta flirta, berättade Anders, 25 år och undersköterska på en avdelning där fyra av 56 anställda var män.

Både Jonas och Anders upplevde att dessa skämt sågs som harmlösa av de kvinnliga arbetskamraterna. De själva förväntades skratta bort det, och snarare ta uttalandena som komplimanger och uttryck för uppskattning. Deras jämngamla kvinnliga kollegor slapp däremot sexskämten.

Sjuksköterskestudenterna Henrik Blum och Jakob Nyqvist skrev 2006 om manliga sjuksköterskors upplevelser i uppsatsen Tupp, toffel eller jämlik kollega? Innebörden av att vara sjuksköterska och man. De hänvisar till en studie som skildrar hur manliga sjuksköterskestudenter och sjuksköterskor upplever sig få fördelar på arbetsplatsen. Till exempel kommer de lindrigare undan än sina kvinnliga kollegor när de har gjort misstag. En annan refererad studie visar att manliga sjuksköterskor upplever att de har vissa förväntningar på sig på grund av sin könstillhörighet. Bland annat förväntas de vara bättre på tekniska moment i arbetet, också sådana moment som alla sjuksköterskor fått likvärdig utbildning inför.

Etnologiforskaren Marie Nordberg skriver, i Jämställdhetens spjutspets? Manliga arbetstagare i kvinnoyrken, jämställdhet, femininitet och heteronormativitet från 2005, om hur män som arbetar som förskollärare och sjuksköterskor inkompetensförklaras i vissa delar av arbetet. Förväntningarna när de utför kvinnligt kodade uppgifter är lägre än förväntningarna som riktas mot kvinnor i samma position. Om de manliga arbetstagarna inte aktivt bevisar motsatsen antas de vara slarvigare och sämre på att visa känslor, ta hand om barn och patienter och hålla ordning. Därför kontrolleras de genom ständiga påminnelser. I de traditionellt kvinnliga domänerna betraktas kvinnor som rationella och effektiva, medan männen anses opålitliga, mindre kunniga och i behov av vägledning och styrning, en roll som historiskt sett ofta har tilldelats kvinnor.

Nordberg visar på hur de manliga arbetstagarnas förhållningssätt till städning ofta problematiseras av kvinnorna, men deras slarv betraktas också som ”charmigt” och skrattas bort. Kvinnor som slarvar eller inte plockar undan efter sig betraktas i högre grad som verkligt problematiska. När en kvinna sköter sina städ- och köksuppgifter får hon heller inte lika ofta beröm som när en man gör det.

– Jag märker att jag får beröm enbart på grund av kön, jag tillskrivs typiska manliga egenskaper vare sig jag har dem eller ej och som man socialiseras man dessutom till att utveckla sina mer ”manligt” karakteristiska egenskaper, berättade Tomas i intervjun.

När männen utför manligt kodade uppgifter undgår de däremot den kvinnliga kontrollen. Istället tar kvinnorna ett steg åt sidan och blir passiva.

Nordberg beskriver beteendet som en förlängning av det ansvar som historiskt ålagts kvinnor: att fostra både män och barn till skötsamhet. En annan Nordberg, forskaren Karin Nordberg, diskuterar detta ansvar i artikeln ”De skötsamma fruarna i Holmsund” från 1990, om skötsamhetens betydelse för den svenska arbetarrörelsens tidiga utveckling. Hon skriver:

”… kvinnorna garanterar skötsamheten hos nästa generation genom att som mödrar och lärarinnor vara fostrare av barnen, som hustrur avkräva mannen nykterhet och värdighet och som föreningsmedlemmar verka för den samhälleliga sedligheten och nykterheten.”

Då manliga arbetstagare genom könsstereotyperna inte möter samma förväntningar som kvinnor gällande noggrannhet och skötsamhet i hushållssysslor tillåts de inta andra positioner.

Anders menade att det dagligen ställdes orimligt låga krav på honom:

– Jag har fått höra saker som ”killar har ju ingen simultanförmåga”, ”killar kan ju inte hantera ett kök”, ”javisst, lita på att en karl ska städa”. Oftast tror kollegerna att de gör mig en tjänst eftersom de ställer lägre krav på mig än många andra. Jag får ständig information om hur jag ska sköta uppgifter som jag har lyckats sköta med ypperligt resultat i över ett år. Jag har sett att de andra männen på avdelningen får samma behandling. Lite som att man är en evig nybörjare. Även mitt sunda förnuft ifrågasätts ständigt. Information om att mjölk brukar hålla sig bäst i kylen är inte ovanligt.

Han fick medhåll från Jonas.

– Jag behöver inte vara lika duktig på att ta hand om barnen eller laga

mat. Dessutom slipper jag ifrån allt långsiktigt övergripande arbete.

Däremot tillskrivs män ofta mycket kunskap på områden som brukar betraktas som manliga, som teknik, både i form av maskiner som används i sjukvård och mer vardagliga ting som tv-apparater och datorer. Det Tomas berättade om är ett typexempel:

– Uppgifter jag tilldelas för att jag är man är allt som har med teknik att göra och även andra typiskt manliga sysslor. Dock är det inte enbart negativt eftersom man tillskrivs mer positiva egenskaper än negativa. Egenskaper som man kan tillskrivas som man är till exempel att man är framåt, orädd för konflikter, har ett starkt psyke och så vidare. Det stämmer ju inte överens med min verkliga personlighet, men för mig har förväntningarna lett till en positiv förändring. Det är ju fördelaktigt för mig, även om jag tror att det är negativt för de kvinnliga sjuksköterskor som missgynnas.

Tendenserna återkom i de olika berättelserna. Männen upplevde att de betraktades som tekniska, framåt och händiga, och det var också den roll de fick i en arbetsgrupp dominerad av kvinnor. På områden som brukar betraktas som traditionellt kvinnliga, som omvårdnad, mathantering och städning, mötte de motstånd och blev inkompetensförklarade. Om de trots detta gjorde en god arbetsinsats betraktades de som särdeles begåvade och extraordinära för att vara män.

– Jag får till och med beröm när jag kokar ägg. ”Åh, en sådan som du skulle man ha hemma”, säger mina kollegor, sa Jonas.

Linus, vid intervjutillfället 22 år, jobbade på en dagverksamhet för människor med autism. Han opponerade sig mot frågeställningen och menade att personalen på hans arbetsplats delade på alla sysslor:

– Jag har inte sluppit arbetsuppgifter för att jag är man. Vi delar lika på alla arbetsuppgifter och man byter avdelningar i verksamheten varje vecka förutom i verkstaden där det alltid är män. Detta beror på att kvinnorna på min arbetsplats har valt att inte jobba i verkstaden.

De övriga avdelningarna på hans arbetsplats utgjordes av reception, café och kök.

Jag möter upp med Tomas för att diskutera den tidigare intervjun. Han har hunnit bli 32 år och jobbar nu som narkossjuksköterska på Operation 4 på Sahlgrenska i Göteborg. Av 20 narkossköterskor på avdelningen är sex stycken män, medan alla 20 operationssjuksköterskor och alla tio undersköterskor är kvinnor.

Han får jämföra det han berättat tidigare med sitt nuvarande arbete.

– Jag gör fortfarande delvis andra uppgifter för att jag är man, till exempel mer lyft. Men jag skulle säga att det är på eget initiativ nuförtiden. Teknikansvaret ligger egentligen inte hos mig, men jag tycker att det är kul att hjälpa till och har lätt för vissa delar av arbetet. Ålder är inte längre lika märkbart. Jag har nog även vuxit in i yrkesrollen mer. Då arbetsrollerna är mer tydligt definierade på denna arbetsplats än tidigare märks inte könsroller av på samma vis.

Han verkar trivas med både arbetet och sina kollegor, helt oaktat både sitt och deras kön, men menar att det är mycket uppskattat med män på avdelningar som är kvinnodominerade.

Tomas ser dock en skillnad mellan tidigare arbetsplatser och det specialiserade yrke han har nu.

– Angående de äldreboenden jag jobbade på tidigare så tror jag att de lever kvar i den gamla tiden, medan de mer specialiserade avdelningarna har både större jämställdhet och även en kultur där alla strävar åt samma håll.

Avvikande ålder och kön får ofta effekter. Hur dessa ser ut beror på hur homogen arbetsplatsen är, bransch, ledning och en mängd andra faktorer. De personer som jag har intervjuat ger intrycket av att både deras kön och deras ålder har spelat stor roll för hur deras arbetsmiljö har sett ut, och vilka attityder de har mötts av i arbetet. Det finns en möjlighet att deras upplevelser hade varit radikalt annorlunda om de hade varit 20 år äldre och haft den pondus som följer med erfarenhet. Kanske hade de helt enkelt inte arbetat tillräckligt länge för att slippa bli sedda som oerfarna nykomlingar.

Eller så spelar det ingen roll vilken ålder en man är i när han äntrar kvinnornas arena. En udda fågel förblir han likväl.

Fotnot: Jonas, Per, Linus och Anders är fingerade namn.

Publicerad i ETC 120213