De moderna daglönarna (reportage, Arena)

Jag vaknar av ringklockan på dörren. Yrvaken reser jag mig upp, undrar vad det är som händer. Klockan är sju på morgonen och någon bankar på min dörr. Jag ställer mig upp, smärtan i magen hugger till igen. Det började i går och jag har mått dåligt hela natten, men tar på mig morgonrock och smyger bort till dörren och tittar i titthålet. Det är min chef som står där och bankar.

”Du kan fan inte sjukanmäla dig dagen innan du ska jobba”, säger han.

”Men jag är ju sjuk, jag kan knappt stå upp”, svarar jag.

”Det spelar ingen roll, det är kris. Du får fem minuter, jag väntar ute i bilen.”

Omtumlad klär jag på mig. Han har bara varit min chef i några veckor.

På min mobil ser jag att en arbetskamrat sms:at en varning om att chefen är på väg hem till mig. Han har redan varit hemma hos henne och väckt hela trappuppgången. Om inte jag kan jobba är det tydligen hennes skyldighet att ställa upp, eftersom vi är vänner. Jag går ut till bilen. Han kör mig till lagret jag är uthyrd till.

”Hur kunde du komma in i min port? Det är ju kod på dörren”, undrar jag.

”Jag har jobbat en del med larm och koder så jag kollade upp det”, svarar han och skrattar.

Vi kommer fram till industriområdet där lagret ligger. Någon frukost hanns inte med och jag har inga pengar med mig. Han sticker till mig en rikskupong, fast bara kontanter accepteras i den enda matsalen. Hemkommen på kvällen läser jag på en vänsterblogg att bemanningsanställda bara är misslyckade studenter som förstör för de riktiga arbetarna.

Efter att Uppdrag granskning den 20 januari 2010 rapporterade om regler i avtal för bemanningsanställda mellan branschorganisationen Bemanningsföretagen och LO-förbunden kände sig Bemanningsföretagen tvungna att ge svar på tal. På hemsidan står bland annat att den som är mellan uppdrag har lön från bemanningsföretaget och att bemanningsanställda har månadslön som alla andra. Men den som jobbar utanför LO-sfären behöver heller inte misströsta enligt hemsidan, som låter meddela: ”Bemanningsbranschen är en bransch som alla andra, med egna kollektivavtal och med samma anställningstrygghet som andra branscher.

Bemanningsföretagen ingår i arbetsgivarorganisationen Almega, den största förbundsgruppen i Svenskt Näringsliv. Det är också organisationen Bemanningsföretagen som ger auktorisationer åt de enskilda bemanningsföretagen. Auktorisationen ska ge branschen högre status och ökat erkännande, men ”innebär också en trygghet för kunder och medarbetare”.

En sökning på företaget jag jobbade för när chefen hämtade mig trots att jag var sjuk visar att det är auktoriserat. Sökmotorn meddelar:  ”Det betyder att företaget uppfyller Bemanningsföretagens auktorisationsvillkor, som säkerställer att företaget är tryggt och jobbar affärsmässigt.”

Väl framme på jobbet är det stilla. Jag jobbar mitt pass på tom mage, böjd av smärta. De ordinarie anställda säger åt mig att gå och lägga mig i vilorummet, men jag vågar inte. Det finns ingen garantilön utan jag får bara betalt den tid jag är på arbetsplatsen, och en nyck från någon av cheferna kan rasera min försörjning.

Grunden för bemanningsföretagen lades i början av 1990-talet, under den ekonomiska krisen, då krav på en mer flexibel arbetsmarknad började föras fram allt oftare och frågan diskuteras av marknadens parter, politiker och i statliga utredningar. Det var Socialdemokraterna som tillsatte en utredning under Björn Rosengren, om hur man skulle kunna förändra arbetsförmedlingsmonopolet. Fram till 1992 var det förbjudet att bedriva uthyrning. Samma år kom under den borgerliga regeringen en lag som tillät uthyrning under arbetstoppar, men endast med tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen och utan vinstsyfte. 1993 ändrades lagen och därmed möjliggjordes privat arbetsförmedling. Arbetsförmedlingen förlorade således sitt monopol. Sedan dess har branschen expanderat snabbt. I dag jobbar i snitt 100 000 personer som uthyrda under ett år, enligt Bemanningsföretagen. Den svenska avregleringen är mer omfattande än i flertalet övriga länder.

Vi återvänder till lagret. Det är möte. Jag har jobbat som uthyrd på ett och samma lager i över ett år men inte fått något kontrakt. Lönespecifikationerna är det enda som visar att jag varit på arbetsplatsen. Cheferna tycker att vi är dåliga, för långsamma och gör för många fel. Jag ber ännu en gång om ett kontrakt eller vad som helst som tydligt säger vilka arbetsvillkor jag har. Cheferna suckar över mitt tjat. Något kontrakt får jag aldrig.

Tommy Isidorsson är forskare och studierektor på institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet. Ett av hans forskningsområden är det nya sättet att organisera arbete i dagens samhälle, där bemanningsföretag ingår.

”Den normala rutinen är att man har en tillsvidareanställning, men vad som är vanligast skiljer sig mellan företag. På visstidskontrakt kan man jobba i sex månader, om man inte gör en överenskommelse med den fackliga organisationen”, förklarar han.

När det gäller att jobba på timmar, utan garantilön eller lön mellan uppdrag, finns det en grupp som heter ramavtalsanställda. Anställningsformen förutsätter att man har en annan huvudsaklig försörjning, är student eller pensionär. Men som i mina exempel förekommer det att man jobbar under samma villkor, fast med hela försörjningen knuten till bemanningsföretaget.

”I teorin bör man inte ha godkänts för det. Det finns heller ingen statistik på hur stor ramavtalsgruppen är”, säger Tommy Isidorsson.

Lager igen, men ett nytt. Jag har anställts av ett annat bemanningsföretag parallellt med det första. Detta fast jag har lovat att inte jobba hos några konkurrenter, men trots löften från chefer räcker inte timmarna på någon av platserna. Sommaren är just slut, och den heltid jag lovades blev bara någon enstaka vecka. Den nya chefen vill boka mig för jobb nästa dag. Jag har varit på akuten några dagar tidigare och ska på uppföljning. Hon  kräver att få veta varför, men det känns för privat. Hon tjatar, det är  min skyldighet att berätta tycker hon. Kanske kan någon från  bemanningsföretaget följa med mig till läkaren?

Frida är 25 år och har som bemanningsanställd huvudsakligen jobbat på lager. Hon ser en fördel i att hon kunde jobba mycket under en kort period, genom att ta dubbla pass och jobba både morgon och kväll, och därmed tjäna mer än vad som är möjligt annars.

”Det fanns trots allt ofta gott om jobb men tackade man nej godtogs detta inte alltid. Då kunde man bli övertalad att jobba i alla fall, även fast man inte kunde. Mina chefer tyckte att man alltid skulle finnas tillgänglig på sin mobiltelefon, var man inte det tvekade de inte att komma hem till ens bostad för att försöka få med en till arbetsplatsen. Jag var långt från ensam om detta; samma chef var hemma hos flera andra kollegor och det förekom även att han mutade anställda att jobba över”, berättar hon.

Edward är 29 år och har jobbat för olika bemanningsföretag till och från i åtta år.

”I princip alla betalda jobb jag har haft har varit genom bemanningsföretag. Jag har arbetat på lager, stålverk, med sanering, tillverkat lysrör, tillverkat dörrar och fönster, rivit byggnader, på skeppsvarv, på städfirmor och som lackerare.”

Det är på grund av de praktiska omständigheterna svårt att organisera sig fackligt och försöka förändra bristfälliga arbetsförhållanden när man jobbar på bräckliga kontrakt. Det finns få klubbar, medlemmarna är ofta spridda och har flera olika arbetsplatser och det är svårt att ordna möten. När andelen inhyrda ökar är det färre som organiserar sig i de befintliga strukturerna. Arbetsplatsernas egna fackklubbar tar logiskt nog parti för arbetsplatsens ordinarie anställda. De fackliga striderna handlar främst om att skydda dem från inhyrningen, inte om hur man ska kunna företräda de inhyrda. Fram till för bara några år sedan kunde heller inte arbetsplatsernas skyddsombud gå in och stoppa farligt arbete för bemanningsanställda.

”På nästan alla ställen får man göra det som de ordinarie anställda inte orkar, vågar eller helt enkelt vägrar att göra. På mitt första lagerjobb var det bara vi från bemanningsföretaget som arbetade med att lasta ur containrarna som innehöll leveranserna. Ett tungt arbete som slet hårt på axlar och rygg. Ibland stod man hela dagar där själv trots att det var förbjudet, egentligen skulle flera byta av varandra. Det dubbla regelverket skapade spänningar mellan oss bemanningsjobbare och de fasta”, säger Edward.

Det är lunch på lagret. Vi är några inhyrda som äter ihop. Min kollega ser trött ut. Han har jobbat heltid för bemanningsföretaget i tre år. Han berättar om ångest, sömnstörningar och nedstämdhet. Han har mått dåligt länge. Han har ett läkarintyg. Men vår chef har sagt till honom att han inte får sjukskrivas, för då får någon annan jobbet. Det är många som vill ha hans jobb, säger chefen.

”Om man inte är behaglig och supertrevlig åker man ut. Man ska stå med hatten i hand så att säga. Jag har inte haft någon garantilön på något av företagen jag jobbat för. Det har lett till ekonomiska svårigheter i perioder och en latent stress att alltid vara redo, alltid jobba över om man får chansen. När jag  blivit utan jobb som företaget lovat mig har jag fått gå på socialbidrag”, berättar Edward.

Enligt forskaren Tommy Isidorsson är villkoren annorlunda för långtidsinhyrda. De har en annan trygghet, men de får mindre ansvar och lär sig mindre än ordinarie personal. Deras kompetensutveckling försvåras av anställningsformen. Han ser både fördelar och nackdelar med den kortare uthyrningen:

”För korttidsinhyrda kan arbetstiderna vara svåra att kombinera med exempelvis familj. De unga som jobbar i branschen får dock en möjlighet att få in en fot, skaffa sig arbetslivserfarenhet och se olika sorters arbetsplatser.”

Hannes Kantelius är doktorand vid samma institution som Tommy Isidorsson och har gjort en studie av långtidsinhyrda montörer. Att de långtidshyrda enbart tilldelas basala uppgifter för att de betraktas som tillfällig arbetskraft, trots att de ibland jobbar heltid i flera år på samma plats, ligger i linje med de arbetsmiljömässiga krav som ställs på kundföretagen i arbetsmiljölagen. Montörerna upplever sin tid på kundföretaget som som en återvändsgränd. Ingen av studiens inhyrda säger att de fått några kompetenser, erfarenheter, kontakter eller liknande som kan stärka anställningsbarheten. Upplevelsen av anställningsbarhet har i sin tur betydelse för människors förmåga att hantera osäkerhet och kan motverka stressrelaterad ohälsa vid osäkra anställningsförhållanden. Dessutom visar studien att montörerna strävar efter trygghet, förutsägbarhet och utvecklingsmöjligheter i arbetet, vilket de inte tror är möjligt som inhyrd arbetskraft. De ordinarie anställda ser däremot en framtid hos företaget.

I en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering från 2004 fastställdes det att människor jobbar i bemanningsbranschen dels för att det passar livssituationen under en period, dels för att få andra möjligheter erbjuds. Proportionerna mellan frivillighet och att vara tvungen kan man bara spekulera kring. Tre grupper är överrepresenterade: unga, invandrare och kvinnor, samma grupper som är mindre etablerade på arbetsmarknaden i stort.

I SVT:s Dokument inifrån från 27 februari i år uttalade sig socialdemokraten och före detta  arbetsmarknadsministern Hans Karlsson om just ungdomars villkor: “Det är inte av Gud givet att ungdomar ska stå utanför arbetsmarknaden, det är en prioriteringsfråga”.

Sofie är 27 år och har varit på tre olika bemanningsföretag. Hon skriver:

”Känslan av att vara anställd på bemanningsföretag var snäppet bättre än den man känner som arbetslös, men man kände sig fortfarande i allra högsta grad som mindre värd. Dessutom innebär de här tjänsterna noll trygghetskänsla. Du har inget att falla tillbaka på om du blir sjuk, du har ingen aning om vad som väntar efter två veckor. Du är i ett underläge på arbetsplatsen. Det var en känsla som hela tiden fanns där – att man skulle vara så jäkla tacksam för att de gav en ett jobb.”

I debatten om ungdomars ställning på arbetsmarknaden hörs ofta att de är lata och arbetsskygga, många gånger från personer som var unga under en tidsperiod då arbetslösheten var låg. När ungdomars prioriteringar undersöks står ett förstahandskontrakt och ett fast jobb högt på önskelistan. De allra flesta vill försörja sig själva och slippa hoppa mellan andrahandskontrakt eller bo hemma hos föräldrar. Huruvida den ungdomliga apatin är en orsak till eller ett symptom på utanförskapet på arbetsmarknaden beror helt på vilket politiskt läger som tillfrågas.

Det är oklart hur många som försörjer sig enbart på timmar tilldelade från ett bemanningsföretag, utan trygghet eller garantilön, varken inne i värmen eller ute i kylan. Den mediala uppmärksamheten har främst riktats mot återanställningsrätten; att man inte ska kunna sägas upp för att sedan hyras in, eller behöva se sitt tidigare arbete gå till en inhyrd. Flera av dem jag pratar med har positiva erfarenheter från tiden på bemanningsföretag. De har blivit väl behandlade och erfarenheterna har lett till andra jobb. Många andra vittnar om vanmakt, intrång i privatlivet och straff. Det är inte isolerade fenomen, inte några få undantag, som kan härröras till ett enskilt företag. Här handlar det inte om bortskämda ungdomar, inte heller sysslolösa. Tvärtom är det ofta de inhyrda som får göra de smutsigaste och tyngsta arbetsuppgifterna. De måste alltid vara redo och har svårt att planera sina liv. Ibland är de ovälkomna, för att de har ersatt en kollega. De är på många olika arbetsplatser. De moderna daglönarna ska vara sociala och flexibla, både med sin tid och sin inkomst. Ansökningsbrevens tomma ord har aldrig betytt mer. Bemanningsföretagen tycks agera både bromskloss och språngbräda.

Situationen tvingar facken till nya lösningar och nu syns flera initiativ för att organisera bemanningsanställda fackligt. I Mälardalen har till exempel IF Metall, Transport och Handels arbetat för att inhyrd personal ska få gå facklig introduktionskurs. Samtliga LO-förbund bjöds in att delta i projektet, men bara nämnda tre ville delta.

En rotlös anställd utan samhörighet med vare sig kundföretag eller egna kollegor hamnar lätt i en dålig förhandlingssits. Det är ändå ofrånkomligt att bemanningsföretagen, inklusive sina anställda, utgör ett hot mot många människors tillvaro. När verksamheten blivit legitim, och allt vanligare, finns risken att den ordinarie anställdes villkor urholkas och försämras. Rädslan är inte obefogad, men i frågan hur man ska bemöta den går åsikterna isär. Vad betyder slagord som solidaritet här? Gäller det enbart dem som genom ett fackligt medlemskap kan kallas solidariska? Dem som genom avtal och kontinuitet åtminstone har en förhandlingsposition? Eller sträcker sig solidariteten längre än så?  I ena änden finns oron, svår att stillatigande acceptera. I den andra riskerar kampen mot bemanningsföretagen att bli en kamp mot de inhyrda, som i den politiska verkligheten ofta har få andra möjligheter att försörja sig.

Bemanningsföretagen har snart funnits i 20 år på den svenska arbetsmarknaden. Det är en etablerad verksamhet och i dag pratar man till stor del om andel inhyrda snarare än om arbetstoppar. I dagsläget vill inget riksdagsparti förbjuda dem. De dåliga villkoren för bemanningsanställda är också en angelägenhet för fler än de direkt berörda, även fackförbunden och de olika arbetsplatserna bör ha i åtanke att dåliga villkor smittar. Ett företag som ser potential och vinning i att hyra in en del av personalen kommer förmodligen vilja göra det i än högre utsträckning, i synnerhet om det är enkelt och friktionsfritt.

Att en stor del av arbetsstyrkan har sämre arbetsvillkor missgynnar alla arbetstagare i förlängningen. När det är lättare att få jobb på bemanningsföretag än att få en vanlig anställning omgärdas den inhyrde av glasväggar. Bemanningsföretagen slår sig i sin tur för bröstet som välgörare för svaga grupper. Man är inte där för att man lider brist på solidaritet, utan för att man lider brist på pengar. Skulden hör inte hemma på den inhyrdes axlar.

Min chef meddelar i ett sms att jag inte får jobba för dem mer. Jag har inte ställt upp tillräckligt. Jag ska åka och lämna in mina kläder på kontoret, står det. Men jag vet nu att min chef har lätt att tappa humöret och har nära till hot och anklagelser, och att han därför kan tänkas ändra sig, så jag gör det inte. Efter några veckors tystnad får jag jobba igen. Det är kris, säger han.

Publicerad i Arena 3/2011