De levandes plikt mot de döda (reportage, Axess)

Att hitta och begrava de som stupade i andra världskriget är inte bara en fråga om värdighet. I dagens Ryssland är det också viktigt för att skänka upprättelse åt de anhöriga, om än kanske främst på ett symboliskt plan.

Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Formuleringen brukar tillskrivas den legendariske ryske fältmarskalken Alexander Suvorov (1729-1800), som enligt sägnen aldrig förlorade ett slag. Andra världskriget, eller det stora fosterländska kriget som kriget mot Nazityskland 1941-1945 ofta kallas i Ryssland, slutade med nazistisk förlust och sovjetisk seger, men den siste soldaten är ännu inte begraven. På slagfälten som kriget lämnade efter sig i det som en gång var Sovjetunionen ligger fortfarande miljontals soldater obegravda. Det talas om så många som fem miljoner, men det kan vara fler. Majoriteten ligger där de stupade, en del har fått så kallade sanitära begravningar i skyttegravar, nödtorftigt täckta med jord.

Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland invasionen av Sovjetunionen. Operation Barbarossa var och är den största militära operationen i mänsklighetens historia, och dess misslyckande blev vändpunkten för Hitlers militära framgångar. I mitten av augusti nådde de tyska styrkorna fram till Leningrad, dagens Sankt Petersburg, med avsikt att omgående jämna staden med marken. Vad Hitler inte hade räknat med var att Röda armén skulle lyckas hålla staden. Det sega motståndet och de stagnerade framryckningarna blev i stället inledningen på en cirka 900 dagar lång belägring, en tid då ytterst lite förnödenheter nådde fram till befolkningen och ungefär en tredjedel av stadens tre miljoner invånare dog. Mindre än en halv miljon människor evakuerades. När det inte gick att inta staden beslutade Führerns högkvarter att man skulle skära av alla förbindelser till Leningrad, för att sedan bomba staden och låta dess invånare dö av svält och kyla. Sedan staden på detta sätt långsamt raserats, intagits och utplånats skulle området enligt planen överlämnas till Finland.

Georgij Konstantinovitj Zjukov, en av Sovjetunionens viktigaste befälhavare under kriget, blev i inledningen av belägringen utsedd till ny befälhavare i Leningrad. Zjukovs order till Leningradfrontens chefer var lika hänsynslösa som tydliga: inte bara de som kapitulerade utan även deras familjer skulle arkebuseras. Suvorovs motto om kriget har blivit arbetsnamnet på doktoranden Johanna Dahlins avhandlingvid tvärvetenskapliga Temakultur och samhälle vid Linköpings universitet. Hon undersöker minnespraktikerna kring andra världskriget i Ryssland, med inriktning på den frivilligrörelse som arbetar för att Sovjets försvunna soldater till slut ska kunna identifieras och begravas. Hon har tillbringat flera månader tillsammans med det Sankt Petersburg-baserade sökförbandet Ingrija. 70 år efter krigets slut är stadens omgivningar fortfarande märkta av krigets spår, bland de mindre synliga är kvarlevorna från de soldater som dog till försvar för den belägrade staden. I Kirovdistriktet, som bara är en del av fronten runt Leningrad, dog officiellt 117 192 personer. Men de officiella siffrorna är opålitliga, bland annat låg det politiska motiv bakom att dölja de sanna förlusterna, och de saknade räknas inte in.

Sökrörelsen blev en landsomfattande organisation 1988 och har hittills hittat runt en halv miljon döda. Sökförbandet i Sankt Petersburg har när detta skrivs hittat 2189. En del av de som deltar i sökandet har själva saknade släktingar. Alla har vuxit upp i en värld där kriget varit närvarande på ett eller annat sätt.

– Under sovjettiden hävdades det att alla soldater var begravda, samtidigt som det fortfarande låg miljoner kvar på slagfälten. Medan man byggde pampiga minnesmärken så ruttnade kvarlevorna i skogen, och man byggde fabriker eller planterade skog ovanpå benen. På Nevskij pjatjok öster om Sankt Petersburg byggde man till och med minnesmärken ovanpå benen, utan att låtsas om att de fanns där, berättar Johanna Dahlin som är på plats i Sankt Petersburg när jag når henne via Skype. Dahlin beskriver den roll som kriget fortfarande spelar i Ryssland, på både ett samhälleligt och ett individuellt plan. De olika förhållningssätten både samspelar och är i konflikt. Det privata minnet präglas av sorg och tragedi, det gemensamma och offentliga domineras av ritualer och hyllande av hjältemod. Minnet av kriget och segern mot Nazityskland är en viktig källa till nationell stolthet. Segerdagen den 9 maj är allmän helgdag och firas med pompa och ståt med både statsritualer och stor folklig uppslutning.

Det offentliga hyllandet av kriget upplevs också av många som ett hyckleri, där kommunisttidens ignorans mot de försvunna utelämnas. Under efterkrigsåren försökte man i Sovjet inlemma kriget och dess offer i en linjär bolsjevikisk historieskrivning, vilket krävde att man utelämnade väsentliga delar. Den aspekt av kriget som sökrörelsen arbetar med har länge förtigits och gömts undan, då den inte platsat i den övergripande historien om det stora fosterländska kriget.

Dahlin berättar att många ryssar också är upprörda över hur dåligt många veteraner har det. Att det läggs miljoner på pampiga parader i högtidlighållandet av segerdagen, medan de som faktiskt vann kriget lever i armod.
Att hitta och begrava de döda är inte bara en fråga om värdighet, utan också viktigt för att skänka upprättelse åt de anhöriga, om än kanske främst på ett symboliskt plan i dagens Ryssland.

En saknad soldat var värre än en död soldat, i alla fall för de anhöriga. De saknade soldaterna betraktades förvisso inte per automatik som desertörer, men eftersom det inte kunde uteslutas att de deserterat eller tagits till fånga, eller “gett sig till fånga” som den ryska termen lyder, kunde det i praktiken betyda att de uppfattades som desertörer. Precis som Zjukovs hårda order antydde kunde en försvunnen soldat innebära allvarliga konsekvenser för familjerna. Barn till de saknade fick inte utbilda sig och änkorna fick heller inte några pensioner utbetalda. Resultatet blev än värre fattigdom. En saknad soldat kunde också blir ett socialt stigma för familjen.
Dahlin minns speciellt en kvinna som kom till begravningen av sin far, som hittades och identifierades av sökförbanden våren 2012.

– Hon berättade om hur hon och hennes mamma i flera år efter kriget varje gång det kom järnvägsvagnar med frigivna krigsfångar gick dit för att se om fadern var bland dem. Hennes mamma blev ensam med tre små barn och de hade det väldigt svårt ekonomiskt efter kriget. För den här kvinnan var det viktigaste att äntligen få veta vad som hade hänt. De hade inte ens en aning om att han deltagit i slaget om Leningrad.

Perestrojkan, de reformer som Michail Gorbatjov introducerade 1987, satte en punkt för repressalierna mot de anhöriga.

– Det är otroligt gripande när man ser anhöriga på begravningarna. De stupades barn, som nu själva är gamla och skröpliga, får äntligen veta vad som hände. På begravningarna upprepas ofta att “han är inte saknad, han deserterade inte eller gav sig till fånga, utan han dog för sitt fosterland”. Det har fortfarande stor betydelse för många, säger Johanna Dahlin.
Skillnaden mellan de försvunna och de döda upprätthålls på så sätt in i våra dagar, samtidigt som förmodligen nästan alla saknade i själva verket stupade.

Sökrörelsens verksamhet i Sankt Petersburg är inriktad på de soldater som stupade vid fronterna runt staden, men berättelserna inifrån är de civilas. I Sankt Petersburg lever belägringen fortfarande kvar i minnet hos de som då var barn och unga och som överlevde bombningar, hunger och köld. Många i dagens Sankt Petersburg har själva anhöriga som genomlevde belägringen, och minnet av den har blivit en del av familjehistorierna.

1945 utsåg Stalin Leningrad till ”hjältestad”, som en av tolv ryska städer som fick utmärkelsen, varav flera hade fått utstå långa belägringar av tyska trupper, däribland Odessa och Sevastopol i dagens Ukraina.
Men på de forna slagfälten runt Sankt Petersburg, och i minnet hos de som överlevde, finns krigets verkliga ansikte. Det präglas av död och lidande snarare än hjältedåd.

Den ryska sökrörelsen etablerar en alternativ historia genom sitt arbete. Med begravningarna får den också en rituell dimension, och blir ett komplement till den officiella historien om soldaternas hjältemod i kampen mot fascisterna. Alla soldater kommer inte att hittas, och det är långt ifrån alla som begravs som får ett namn. På den samhälleliga nivån fortsätter kriget att spela en avgörande roll i skapandet av den ryska nationella identiteten. På den personliga nivån, i begravningarna i det tidigare Leningrad, kommer kriget äntligen till sitt slut för de som efter många decenniers väntan får ett svar.

Publicerad i Axess 8/2012